Veckan började med ett eländigt feberträsk. Trodde jag var ok i onsdags men igår kväll slog febern till igen. Skall dock ta mig samman och föröska hörsamma Kent Perssons uppmaning att delta i veckan bloggdebatt. “Blir välfärden bättre av att fler jobbar eller av högre skatter?”
Först och främst välfärden blir inte bättre än utövarna gör den. Den kan heller aldrig bli bättre än avnämmarnas förväntningar.
Vi börjar med den första aspekten. Utövarna, de arbetsgivare och de anställda som förser medborgarna i Sverige med välfärdstjänster. Välfärdsleveransen blir aldrig bättre än utövarnas ambition och kompetens. I politiken råder ju samsyn kring hur välfärden skall finansieras, med skatter. Alltså faller ett stort ansvar på politiken att sätta upp under vilka villkor välfärd skall levereras. Vem skall göra det? Med vilken kvalitet skall det levereras? Vilken insyn skall finnas? Vilken möjlighet till påverkan skall avnämarna av tjänsterna ha? Klarar politiken av att besvara dessa frågor anser jag att driftsformen blir av underordnad betydelse.
Den andra frågeställningen handlar om avnämarnas förväntningar. Och denna fråga är större än man tror och kräver förmodligen en egen debatt. Vad är välfärd? Förmodligen olika för olika personer. Vilken välfärd avser vi när vi talar om den skattefinansierade? Den generella välfärden säger Östros och menar att även fri entré på muséer är en del i männsiskors välfärd. Välfärdens kärna säger Borg. Vad tycker du?
Undersökningar har visat att människors förväntingar på välfärdtjänster är större än det allmänna i framtiden kommer mäkta med att finansiera. Är tex skolan en del av välfärden? Utan tvekan viktigt, kanske viktigast, men en del av välfärden? Jag kan personligen tycka att till välfärden skall vi primärt lägga omsorgen om våra barn och gamla. Utbildning, socialförsäkringar och akutvård har sin egen strukturella uppbuggnad och position i samhällsbygget.
Omsorgen av barn och gamla är nog så komplicerat. Jag har starka åsikter om hur min son skall tas om hand, växa upp och uppfostras. Jag är också medveten om att en del av dessa tankar/planer knappast är något som skattebetalarna skall vara med och betala. Det får jag ordna själv.
Vi blir äldre och friskare i Sverige. Det betyder att fler och fler äldre kommer att ha idéer och tankar om hur de vill bli bemötta i äldreomsorg. Men skall alla dessa varierande önskemål mötas av skattebetalarna? Bara för att man bidragit med skatter hela sitt liv är det väl inte säkert att vilken önskan som helst kan infrias när man är i äldreomsorgen?
Här måste politiken våga möta välfärdens avnämare och föra en dialog kring vad som är en rimlig förväntan på den välfärdsleverans som skattebetalarna skall stå för.
Så kommer jag då till Kents fråga. Blir väldfärden bättre eller sämre med höjda skatter eller om fler jobbar? Jag skulle hellre se frågan som en finansieringsfråga. Skall vi finansiera välfärden genom höjda skatter eller att fler jobbar? Jag är utan tvekan förespråkare för jobbalternativet. Om fler människor arbetar behöver skatteuttaget per person inte vara lika högt. Den totala skatteintäkten blir högre om fler jobbar och betalar mindre än om färre jobbar och betalar mer. Dessutom kommer vi inte kunna finansiera framtida välfärd genom enbart höjda skatter. Efterfrågan kommer bli för stor. Framtidens politiker kommer tvingas prioritera mer än man behöver idag. Men till dess. Ingen förlorar på att fler jobbar.
Den 19 september kan du välja mellan Bakåt eller Framåt, Bidrag eller Arbete, Mona eller Fredrik



