Först och främst välfärden blir inte bättre än utövarna gör den. Den kan heller aldrig bli bättre än avnämmarnas förväntningar.

Vi börjar med den första aspekten. Utövarna, de arbetsgivare och de anställda som förser medborgarna i Sverige med välfärdstjänster. Välfärdsleveransen blir aldrig bättre än utövarnas ambition och kompetens. I politiken råder ju samsyn kring hur välfärden skall finansieras, med skatter. Alltså faller ett stort ansvar på politiken att sätta upp under vilka villkor välfärd skall levereras. Vem skall göra det? Med vilken kvalitet skall det levereras? Vilken insyn skall finnas? Vilken möjlighet till påverkan skall avnämarna av tjänsterna ha? Klarar politiken av att besvara dessa frågor anser jag att driftsformen blir av underordnad betydelse.

Den andra frågeställningen handlar om avnämarnas förväntningar. Och denna fråga är större än man tror och kräver förmodligen en egen debatt. Vad är välfärd? Förmodligen olika för olika personer. Vilken välfärd avser vi när vi talar om den skattefinansierade? Den generella välfärden säger Östros och menar att även fri entré på muséer är en del i männsiskors välfärd. Välfärdens kärna säger Borg. Vad tycker du?

Undersökningar har visat att människors förväntingar på välfärdtjänster är större än det allmänna i framtiden kommer mäkta med att finansiera. Är tex skolan en del av välfärden? Utan tvekan viktigt, kanske viktigast, men en del av välfärden? Jag kan personligen tycka att till välfärden skall vi primärt lägga omsorgen om våra barn och gamla. Utbildning, socialförsäkringar och akutvård har sin egen strukturella uppbuggnad och position i samhällsbygget.

Omsorgen av barn och gamla är nog så komplicerat. Jag har starka åsikter om hur min son skall tas om hand, växa upp och uppfostras. Jag är också medveten om att en del av dessa tankar/planer knappast är något som skattebetalarna skall vara med och betala. Det får jag ordna själv.

Vi blir äldre och friskare i Sverige. Det betyder att fler och fler äldre kommer att ha idéer och tankar om hur de vill bli bemötta i äldreomsorg. Men skall alla dessa varierande önskemål mötas av skattebetalarna? Bara för att man bidragit med skatter hela sitt liv är det väl inte säkert att vilken önskan som helst kan infrias när man är i äldreomsorgen?

Här måste politiken våga möta välfärdens avnämare och föra en dialog kring vad som är en rimlig förväntan på den välfärdsleverans som skattebetalarna skall stå för.

Så kommer jag då till Kents fråga. Blir väldfärden bättre eller sämre med höjda skatter eller om fler jobbar? Jag skulle hellre se frågan som en finansieringsfråga. Skall vi finansiera välfärden genom höjda skatter eller att fler jobbar? Jag är utan tvekan förespråkare för jobbalternativet. Om fler människor arbetar behöver skatteuttaget per person inte vara lika högt. Den totala skatteintäkten blir högre om fler jobbar och betalar mindre än om färre jobbar och betalar mer. Dessutom kommer vi inte kunna finansiera framtida välfärd genom enbart höjda skatter. Efterfrågan kommer bli för stor. Framtidens politiker kommer tvingas prioritera mer än man behöver idag. Men till dess. Ingen förlorar på att fler jobbar.

Den 19 september kan du välja mellan Bakåt eller Framåt, Bidrag eller Arbete, Mona eller Fredrik

Att inte Sahlins syn på arbete fått större medialt genomslag förklarades kanske igår. Då SVT gick i sossemaskineriets ledband och blev en del i S-kampanjen.

Nedanstående uttalande från Sahlin borde få varje kritskt tänkande journalist att gå i taket.

”Det kanske finns andra sektorer där de kan jobba. Det kanske finns utbildningsinsatser som de behöver nås av. De kanske behöver bättre ersättningssystem så att de också kan leva på ett värdigt sätt. Det finns andra sätt än att städa hos varandra.”

Detta säger hon efter att Reinfeldt varnat för att tusentals jobb riskerar att försvinna eller bli svarta om RUT försvinner.

Hon vill verkligen inte att människor skall jobba. I varje fall inte med arbeten som klassats som fiiina nog av Sveavägen 68.

Det är nu glasklart. Valet 19 september står mellan Bakåt eller Framåt, Bidrag eller Arbete, Mona eller Fredrik

Denna uppfattning delas av de flesta människor. Lönen skall ökas mer till den som gjort mest för arbetsgivare (givet att man kan mäta det på ett juste sätt). Betyg skall sättas efter den enskilde individens studieresultat. Osv.

Men när det kommer till hur politiken skall styra över samhället blir det plötsligt komplicerat. En del politiker vill utjämna alla skillnader i utfall utan att ta hänsyn till vad individer gjort för val. Andra vill inte jämna ut någonting alls. För mig ligger det bästa alternativet närmare det sista än det första.

Om politiker skall göra någonting för att jämna ut mellan människor så är det att jämna ut möjligheten till livschanser. Det skall inte spela någon roll i vilken familj du föds. Dörrar till utbildning och arbete måste vara öppna för alla.

Men vuxna människor har ett ansvar för sitt eget liv. Att jämna ut utfallet mellan den som pluggar, starta företag eller kämpar och den som inte gör det är att säga nej till förkovran. Det spelar ingen roll vilka val du gör resultatet skall vara detsamma.

Det är inte rättvisa!

För ett rättvist samhälle anser jag alltså att man skall jämna ut livschanser men inte utfall av ansträngning.

Betyder denna inställning att jag är för utslagning. Absolut inte. Jag tycker vi skall ha starka gemensamma skyddnät. Men vi skall inte hindra framgång. Man kan ha ett starkt golv utan att bygga ett tak.

Denna definition finner jag hos Alliansen partier. Det är en definition för framtiden, för arbete.

den 19 september väljer vi mellan Bakåt eller Framåt, Bidrag eller Arbete, Mona eller Fredrik

Det var ett manifest som spelar Alliansen rätt i händerna. Jobblinje mot Bidragslinje.

Men för debattens skull skall jag ändå nämna en sak jag saknade.

Besked om hur det bli med föräldraförsäkringarna. Alla tre partierna har som bekant kongressbeslut på att föräldraförsäkringen skall tvångskvoteras. Dvs om inte mamman och pappan tar ut exakt lika mycket föräldrapenning fryser det ”inne”.

I sin iver att skapa ett jämställt samhälle hemfaller man åt kommandopolitik och intrång i familjernas nära sfär.

Jag har tidigare skrivit att jag tycker det är självklart att bägge föräldrarna skall försöka vara hemma med sina barn så mycket som möjligt. Av en rad skäl. Men det är något man måste komma på själv.

Det är ju inte så att vänsterpartierna kommer tvinga bägge föräldrarna att vara hemma (eller?). Utan de som blir lidande om en förälder av ena eller andra orsaken inte kan vara hemma blir barnen.

Man är beredd att offra barnens välfärd på jämställdhetens altare. Ambitionerna med en tvångskvoterad försäkring är goda men slår fel. Barnens väl och ve och möjlighet att vara hemma så länge som möjligt måste värnas.

Det måste finnas andra sätt än tvång att jämna ut skillnaderna mellan män och kvinnor när det gäller uttag av föräldraförsäkring.

En del kan inte, en del vill inte oavsett orsak kan inte lösningen vara tvång. Men detta tror alla tre vänsterpartierna, ändå har man det inte med i manifestet. Ett tydligt svar på om det kommer komma ett tvång under mandatperioden om de vinner kommer inte. Ett hyggligt tydligt svar har kommit från Ohly som menar att det skall genomföras under mandatperioden. Något Sahlin dementerat. Ja ni ser…

För er som bryr er mer om jämställdhet, mer än att lägga sig andra människors liv, kan jag nämna att jag precis på radion hörde att Medlingsinstitutet låter meddela att skillnaderna mellan mäns och kvinnors löner har minskat. Mätperioden avser 2005 – 2009 och samtliga sektorer. Mest har skillnaden minskat i statlig verksamhet. Alltså den del av arbetsmarknaden som Alliansen som arbetsgivare.

Med mindre skillnader mellan könens löner blir också det ekonomiska argumentet för olika uttag ur föräldraförsäkringen allt oviktigare.

Törs du lita på att vänsterpartierna inte inför tvångskvoterad föräldraförsäkring? Alliansen kan du lita på.

valet 19 september handlar om:

Bakåt eller Framåt, Bidrag eller Arbete, Mona eller Fredrik

Det finns dock ett fenomen jag inte riktigt kan släppa. Och Fredrik beskriver det ganska bra på sin blogg. Överord och nesättande kommentarer verkar vara mer legitimt för vänsterpartierna än för borgerliga. Må vara att man tror sig ärvt ett underdog perspektiv och att vi, med borgerliga åsikter, per definition slår uppifrån. Jag tror inte det är så enkelt. Samhället har förändrats sedan början på förra seklet.

Därför kan man bli lite förvånad om man som borgerlig går hårt fram och uttrycker sig mindre smickrande och möts av så stora reaktioner. Det omvända skulle förmodligen passera.

Nåja det är ingen ursäkt. Jag skall härmed påminna mig själv om vad jag tidigare sagt om hur jag skall uttrycka mig här på bloggen.

Gjort är gjort. Och jag tackar mina socialdemokratiska vänner för påminnelsen.

1 september, dagen då den här valrörelsen spårade ur och Socialdemokratiska arbetarpartier gav upp alla ambitioner på att vara ett anständigt parti. För mig som hyst stor respekt för det före detta anständiga partiet kom igår två bevis på att den respekten får de jobba hårt för att återvinna.

Dagen började med att det före detta anständiga partiet stolt deklarerade att nu tar man nästa steg i nedsmutsningen av den valrörelsen. Förra veckan hade ju den fackliga grenen av socialismen noterat ett bottenrekord.

Nu skall familjen Reinfeldt hängas ut. Deras ekonomi skall bli det före detta anständiga partiet valvinnare. Fy f*n!

OK, Fredrik och Fillippa tjänar mycket pengar, för lite om ni frågar mig, men mycket med svenska mått mätt. Självklart har de då fått stora skattelättnader. OM man räknar i reda kronor. Den största procentuella lättnaden har de med mindre inkomster fått.

Att matematik och ekonomi varken tillhör den typ av kunskap som intresserar eller för den delen fastnat hos ledargarnityret för det före detta anständiga partiet är väl känt. Men nån högstadieelev måste de väl ändå ha i närheten? Men vi tar det från början, så läs noga nu om du till äventyrs fortfarande sympatiserar med det före detta anständiga partiet.

I Sverige betalar vi skatt som en andel (%) av inkomsten. Det betyder (är lika med) att den som tjänar 30 000 betalar mer i skatt än den som tjänar 20 000. TROTS att andelen är samma. Tex 30 % (procent). I Sverige har vi dessutom progressiv skatt. Det betyder (är lika med) att den som tjänar mer än ca (ungefär) 26 000 betalar en större andel (%) av sin inkomst än den som tjänar under det (ca 26 000). Den som tjänar mer betalar alltså inte bara mer utan ÄNNU mer än den som tjänar mindre. Detta

Den skattelättnad som Alliansen införde efter att vunnit över det före detta anständiga partiet och deras småkompisar är en andel (%) av inkomsten. Det betyder (är lika med) att om andelen (%) skattelättnad är lika för alla så kommer den som tjänar mer att i kronor (spänn) få ut mer än den som tjänar mindre. Men… Jobbskatteavdraget är utformat så att andelen inte är lika för alla. Utan mindre för en del med höga inkomster. Trots det kan jobbskatteavdraget i kronor räknat bli större. Och det beror på att utgångsläget (lönen) är så mycket större.

Detta förstår inte det före detta anständiga partiet utan de använder en uppsjö av vulgärargument för att angripa Alliansens jobbskatteavdrag. TROTS att de acceptarat samtliga genomförda steg under mandatperioden. Hörde jag någon säga HYCKLARE?

Vill de verkligen ha en debatt om partiledarnas ekonomi? Chokladbiten är ju den lilla saken på den kvinnans meritlista.

Det senaste i raden av fullkomligt ologiska resonemang är den gamla dammiga valvinnaren från 1998. Maxtaxa på dagis! Den största kollektiva muta Sverige sett sedan ATP infördes. Vår son började nyligen på dagis. Då fick jag lära mig i att i Örebro når man maxtaxa om hushållet tjänare mer än 42 000 kronor per månad. Det gör vi. Under det beloppet har jag förstått att det finns en trappa. Vad det lägsta beloppet är vet jag inte. Men detta betyder ju att det före detta anständiga partiet med sin maxtaxaidé kraftigt subventionerar vår familjs hushålls ekonomi. För oss blir ju dagiskostnaden en mindre andel av privatekonomin än för det hushållet som faktiskt ligger precis vid maxtaxetaket. Varför då? Dessutom går ju det före detta anständiga partiet till val på att folk skall ha mindre kvar i plånboken. Man får ju i så fall hoppas att höjningen av taket svarar upp mot skattehöjningen. Transfereringar kan den inget annat?

Så har vi då det andra bottennappet. Det före detta anständiga partiet hade den 1 september arrangerat en röstskola i Örebro. En representant för partiet berättade för några av invånarna i området Vivalla hur man röstar i Sverige. Så långt ett gott initiativ med undantag för att ett parti står för detta. Föreläsaren var nämligen inramad av partipropaganda. Utbildningen avslutas med att Mona Sahlin äntrar scenen, ståre oemotsagd en stund och leder sedan en liten marsch till vallokalen. Innan det hela avslutas har såväl föreläsaren som Sahlin kunngjort att var och en gör som de vill men vi i det före detta anständiga partiet skulle bli SÅÅÅÅ glada om ni röstade på oss. Självklart är de lokala företrädarna för partiet mäkta stolta över sitt tilltag och oerhört upprörda över att de får kritik. Var tog markkontakten vägen? Sans o balans? Förnuft?

Det lokala nyhetprogrammet Tvärsnytt gjorde ett reportage från Vivalla. Det var obehagligt. Scenen är följande:

Reportern berättar om själva röstskolan och bilden faller på föreläsaren och på publiken. Man får kort höra hur man lägger lappar i kuvert. En kort intervju med en mäkta stolt föreläsare.

Sen händer det grejer. Bilden byts till lokalens entré in träder LEDARINNAN. I skarpt motljus flankeras hon dels av Säpogänget och en samling ja vad skall man kalla dom. Förmodligen var det lokala partihöjdare men just då och där försökte de vara något annat. Milis? Nej det känns inte rätt. De försökte vara Säpo, Säpo light liksom. Där kommer alltså LEDARINNAN omringad av stora starka Säpogänget och en gäng partigängare som för dagen blåst upp sig och gick synnerligen bredbenta.

LEDARINNAN håller ett oemotsagt tal till de församlade. Sedan uppmanas till gemensam marsch till vallokalen. Väl där stannar LEDARINNAN, Säpo och Säpo light vid partiets valtält. Därefter uppmanas församlingen att på egen hand gå in i vallokalen och rösta. Uuundrar vad de röstade på?

Man skall i sammanhanget komma ihåg att de flesta av de förslamade kommer från länder där utgången av ett besök av LEDAREN&Co inte alltid bara resulterar i att man uppmanas att rösta.

Nu får jag väl skit för detta av de stolta lokalföreträdarna. Men jag kan inte se den goda insatsen för demokratin. Klart att fler skall rösta och vara informerade. Men på det här viset? Obehag är ett för svagt ord.

Nåja…

Valet om ett par veckor står trots allt fortfarande mellan Bakåt eller Framåt, Bidrag eller Arbete, Mona eller Fredrik.

Bloggar1 : Ingerö; Tokmoderaten; Mary; Ledarbloggen; Kent; Johan; PLC;

Bloggar2: Elisabeth;

Media1: Exp; DN

Media2: Tyvärr finns inte reportaget på na.se utan bara i pappersvarianten Nerikes Allehanda, man kanske skäms.; Tvärsnytt

Det är hans, inte mina, rättigheter som räknas!

Jag vet en del om barnlängtan. Inte den där längtan man kan känna när man sitter på ett försenat tåg och man konstaterar att man inte får se sonen idag heller pga SJ. Utan att inte ens ha en son att komma hem för sent till. Tack och lov är inte miraklens tid förbi. Men vi hade nästan gett upp hoppet om ett ”eget” biologiskt barn. Normalt… Naturligt… Vad det nu är? Spelar det någon roll hur man får det barn som man sedan kan kalla ”sitt”? Är inte adopterade barn komna till världen på naturligt vis? Svårt det där…

Hur som helst vi hade länge pratat om adoption och gjorde slag i saken. Anmälde oss och fick plats ganska snabbt på en adoptionskurs. Sedan några år tillbaks måste man genomgå en särskild kurs innan adoptionsprocessen startar. Det var en underbar tid. Helt ärligt! De andra paren var fantastiska människor som verkligen var jordade i sin längtan efter barn. Vi hade superbra diskussioner om föräldraskap i allmänhet och adoptionsföräldraskap i synnerhet. När det sedan halvvägs in i kursen visade sig att min fru blivit gravid (halleluja!) fullföljde vi ändå kursen. Det ångrar vi inte. Jag inbillar mig att min fru och jag (och de andra paren i kursen) blivit mer insiktsfulla föräldrar.

Av förklarliga skäl behövde vi inte fullfölja adoptionsprocessen. Tack och lov för det. Inte för att vi inte hade kunnat välkomna ett barn som var kommet till världen någon annastans. Tvärtom. Utan för att den utredning man tvingas genomgå som blivande adoptionsförälder kan framkalla paranoia hos den mest kallhamrade. Vi hade mailkontakt med ”vår grupp” en god tid efter kursen. Och de historier vi då fick läsa om vad man får utstå vid utredning och hembesök är inte roliga. Visst kan det vara så att nervositeten förstärker känslan av olust. Och visst kan det vara så att om man skall ta hand om ett redan utsatt barn behöver myndigheter i såväl Sverige som adoptionsland vara trygga med de mottagande föräldrarna. Men… det måste ju vara någon rim och reson i hur mycket en människas liv får fläkas ut inför främlingar/byråkrater.

Det har den senaste tiden visat sig att det blir allt svårare att adoptera barn från länder som tidigare varit välviligt inställda till adoptioner. Främst beror det på att rikedomen ökar i världen och fler och fler människor får det bättre. Det är bra. Adoptioner är till för att sörja barnets väl och ve, inte tillgodose vuxna människor behov. Verkliga eller inbillade. Att ha barn är trots allt ingen mänsklig rättighet. Så om det blir allt svårare för oss som är gifta, heterosexuella och med fast inkomst kan man bara föreställa sig hur det är för de som inte passar in i den mallen. Dels de närgångna frågorna från myndigheter, de stora svårigheter (beroende på fördomar) att ”få barn” från andra länder. Och inte minst (tror jag) den bristande förståelsen från omgivning.

Samtidigt blir man dagligen beklämd när man ser hur barn far illa här hemma i Sverige. I Sverige får nämligen vem som helst skaffa barn (vilket är bra). Inte riktigt, inte de som hellre skulle vilja ha ett annat kön. De människorna får inte skaffa barn i Sverige. Vilket är helt bisarrt. Tvångsterilisering i Sverige anno 2010, vad är det för fasoner!

Om det nu blir svårare och svårare med internationella adoptioner. Och det finns par (och singlar) som är utredda ända in i benmärgen som lämpliga föräldrar. Borde vi då inte underlätta inhemska adoptioner. Jag vet att det är ett känsligt ämne, men… Hur många chanser skall en förälder få? Vems rättigheter ser man till när ett barn flyttas från fosterhem till fosterhem i hopp om att de biologiska föräldrarna någon gång skall klara av att ta hand om sitt barn? Som sagt att ha barn är ingen mänsklig rättighet men att ha en dräglig barndom är banne mig det!

Underlätta inhemska adoptioner! Och sluta upp med tvångssterilisering!

Läs mer om denna svåra fråga: Andreas; Expressen; SvD; Amanda

Innan Göran Hägglund igår äntrade scenen och tog över det mediala landskapet hade de tre vänsterpartierna haft sin chans. Sin chans att presentera en politik som på allvar utmanar Alliansen. Ja inte bara utmanar utan tvärtom vänder den trend som blir allt tydligare i opinionsläget just nu. Tog de chansen? Icke!

Vilsnare och mer osäkra politiker har jag inte sett sedan…. ja jag kommer inte på faktiskt. Det är inte utan att man tycker lite synd om dom.

Men man kan ju lyckas trots att man är nervös och lite spänd. För en del idrottsmän/kvinnor är ju anspänningen innan prestation en förutsättning för att lyckas. Skillnaden mellan en idrottsman/kvinna och vänsterpartierna är ju att idrottaren gjort sin hemläxa, tränat och om det handlar om lagidrott snackat ihop laget, trimmat detaljerna. Vänsterpartierna gör allt annat än det.

Dagens ledare i SvD är allt annat än nådig i sin kritik. Kring de viktiga frågorna lyser svaren med sin frånvaro. Föräldraförsäkringen, alla tre vänsterpartier är ju överens om att tvångkvotera uttaget. Så varför gör man då inte det? Kommer det komma som en sur överraskning för väljarna, som med bedövande majoritet är emot tvångskvotering av föräldraförsäkring. Förmögenhetsskatten. Vem skall betala? Vilka rika skall undantas? Kommer hus ingå i beräkningsunderlaget? När får man veta? Inte före valet i alla fall.

Mot denna vilsna röra står Alliansen. Laget! Teamet! Gänget! En allians som kan och vill samarbeta. Som ser att summan av delarna är större än helheten. Som tar sig an verkligehetens utmaningar med ödmjukhet och blicken framåt.

Alliansen står för en politik för arbete. Att så många som möjligt arbetar är nyckeln till framgång för oss som nation och för alla som bor här. Det skall löna sig. Mot dett står ett vänsteralternativ som är emot skatter men ändå sänker dem för pensionärer och restauranger (det gör ju Alliansen också) men inte för dem som arbetar. ALDRIG för de som arbetar. ALDRIG för dem som dagligen sliter för sin och andras brödföda. Arbete får ALDRIG löna sig.

Mot Alliansen står ett vänsteralternativ som påstår att man presenterar ett regeringsalternativ. Men som saknar eller har stora brister inom politikområden som en regering har att ansvara för. Jobbpolitiken, rättsområdet, migration och energi är några exempel. Varför så bristfälligt? För man inte nått överenskommelser.

Varför är det så rörigt? Ja det kan man sannerligen fråga sig. Det handlar om ledarskap. Det handlar om synen på politiken. Inom Alliansen finns fyra partier som i stort delar synen på hur framtidens frågor skall lösas. Grundsynen är densamma. Man har en sammanhållen plan, en agenda för Sverige.

Vänsterpartierna har inte den gemensamma värdegrunden. Långt därifrån. Ett samarbete blir aldrig bättre än sitt ledarskap. I ett samarbete jobbar man sig fram till en gemensam ståndpunkt. De tre vänsterpartierna verkar sitta med varsin lista man bockar av efter hårda debatter. Då blir det spretigt, ologiskt och dysfunktionellt.

Fredrik Reinfeldt är den ledare som Alliansen såväl behöver. Han såg efter katastrofvalet 2002 vad Moderaterna behövde, sökte mandat och genomförde. Efter att samlat ihop Moderaterna skapade han tillsammans med övriga partiledare Alliansen. För att man ville.

Mona har en annan situation. Sökte mandat för en förändring som kom av sig. Tvingades in i ett samarbete som inte var önskat. Att lyckas i en sådan situation kräver en ledare av Reinfeldts kaliber. Och där står sig Sahlin slätt. Vad är det som talar för att man skall kunna leda ett helt land om man inte ens kan leda Lars Ohly?

Detta val handlar om Bakåt eller Framåt, Bidrag eller Arbete, Mona eller Fredrik

Bloggar: Mary; Thomas; Edvin; Åsa; Elisabeth

Idag kom utgiftssidan. Ett bidragsmanifest. Mer till alla. Tandvård, massiva stöd till välmående kommuner, miljömål som kostar mer än det smakar, 100 000 jobb varav Alliansen redan fixat 56000 åt dom osv osv.

Som kuliss mot vänsterpartierna svartmålning av Sverige kan man ju nämna att Nordea chefekonom Annika Vinsth igår sa att Sverige spelar i en klass för sig när det gäller god ekonomi och möjligheter framåt. Reformutrymmena är stora. Men en viss osäkerhet kring omvärlden råder. Sahlin hävdar att vänsterpartierna har samma reformutrymme som Alliansen. Det är inte sant. Det reformutrymmet bygger på Alliansens politik. Anders Borgs värnande om statens finanser. Inte vänsterpartiernas jobbstopp och skattechocker.

Vi har två tydliga alternativ i valet den 19:e september. Framåt eller bakåt, Jobb eller bidrag, Fredrik eller Mona

Bloggar: Kent; Mikael; Profftyckarna

Media: AB; DN; SvD

No more!

Så har då dagen kommit då jag sätter mig på tåget för sista gången. För att arbetspendla åtminstone. En lärdom jag dragit, kring tågåkande, efter alla dessa år är, att ALDRIG ta tåget om man har en tid att passa. Jag har många gånger lidit med de turister som tycker det ”är sååå smidigt” att ta tåget till flyget. Om man vill vara skadeglad kan det vara en riktig njutning att studera flygturisterna när de inser att signalfel, lövhalka, personalbrist, is, snö, älgar, motorkrångel, bromskrångel, datorkrångel, okänt fel osv osv kommer innebära en hel del problem att komma med flyget. Men man är ju ingen skadeglad typ utan lider med de stackars satarna.

Visst är det bra att det går att arbetspendla till de större städerna. Även mellan de mindre också så klart. Arbetspendling är en förutsättning för en flexibel arbetsmarknad och för att sprida storstädernas tillväxt till flera delar av landet. Men det finns en paradox i pendlandet. Den lycka du förväntas känna pga av den lön och de karriärmöjligheter du får av att pendla kanske inte infinner sig. Lyckofaktorn påverkas av hur mycket du måste pendla. Förståsigpåare säger att en timme är vad människor kan tänka sig som rimlig resväg till jobbet. Jag har tillbringat 5 timmar per dag med resor till och från jobb. Har jag blivit lyckligare? Ja och nej.

Jag har haft många och roliga befattningar hos min arbetsgivare. Utvecklingsmöjligheter har inte saknats. Man kan lugnt säga att mitt CV stärkts. Ersättningen har jag heller aldrig klagat på. För att inte tala om alla trevliga och kompetenta människor jag träffat. Kollegor, kunder och partners som är en omisstlig del i min personliga utveckling. Men… När jag och min fru träffades bodde jag i Solna (Sveriges stoltaste stad) och hon i Örebro. Det gick som det brukar gå när den ena dejten efter den andra avlöste varandra. Man blir ett par. Vi diskuterade ingående hur vi ville ha det i framtiden. Då vi bägge är från Örebro kändes inte Stockholm som ett alternativ. Så vi resonerade som så att så länge det inte var några problem kunde jag pendla. Det blev sex år. Ett års veckopendlande och 5 års dagpendlande. Och plötsligt står man där med ett litet barn ett till på gång och inser att tiden är en del i lyckoekvationen.

Det finns ingen karriär i världen som får mig att välja familjen på någon annan plats en den första. Varför flyttar ni inte till Stockholm är det många som frågat mig. Ja varför inte det? För att vi trivs i Örebro. Vi har det vi behöver. Familj, vänner och ett vettigt utbud. Det blir lite längre till vännerna i Stockholm men det får kompenseras på andra sätt. Jag har aldrig jagat titlar eller befordringar i mitt liv. Att det ändå kommit är ett resultat av hårt arbete och tur med chefer. Och det skall nämnas jag går verkligen till en ny spännande utmaning. Jag kommer fortsätta utvecklas som yrkesmänniska. Och det dessutom närmare min familj.

Mer av henne och honom

Så råder jag då andra att pendla? Omöjligt att svara på. Var och en måste själv lösa sin familjs ekvation, sitt pussel. Hur delar ni upp arbete med hemmet, barnen, de sociala kontakterna osv osv? För mig är det dock viktigt att komma ihåg att varje timme på tåget eller i bilen är en timme borta från familjen. Jag gifte mig med min fru för att vara med henne inte från henne. Vi skaffade vår son för att tillbringa tid tillsammans inte ifrån varandra.